Helt fantastiskt
Varje dag med lilla Jack är verkligen helt fantastisk. Han äter, sover och skiter precis som det ska vara. Och våra hjärtan svämmar över av kärlek till vår son. Han är verkligen helt fantastiskt snäll, sover bra om nätterna och är en fröjd att ligga och titta på dag som natt.
På söndag börjar David jobba igen efter nästan en månads ledighet med oss. Det ska säkert gå bra men visst kommer vi att sakna att ha pappa hemma hela dagarna.
Charlie är förövrigt en exemplarisk "storebror" som vakar över Jack och hämtar oss om han gråter när vi inte är i närheten.
Ha det bra
Vickan
På söndag börjar David jobba igen efter nästan en månads ledighet med oss. Det ska säkert gå bra men visst kommer vi att sakna att ha pappa hemma hela dagarna.
Charlie är förövrigt en exemplarisk "storebror" som vakar över Jack och hämtar oss om han gråter när vi inte är i närheten.
Ha det bra
Vickan
Fler bilder...
Bilder
Här kommer några bilder på Jack 2 veckor gammal.
Först ett när han ligger i pappas knä och myser och sträcker på sig
Sen en bild på mig, Jack och Challe när vi umgås i fåtöljen
Först ett när han ligger i pappas knä och myser och sträcker på sig
Sen en bild på mig, Jack och Challe när vi umgås i fåtöljen
Älskade ängel har anlänt
Nu har han äntligen kommit till oss, älskade lilla Jack.
Vi är överlyckliga och lever i en liten bubbla än varför det inte blivit någon uppdatering förrän nu.
Fredagen den 2/11 kl 06.45 gick vattnet hemma hos mamma och pappa. Jag hade sovit där eftersom David jobbade natt och jag kände mig lite orolig över havandeskapsförgiftningen. Vi fick en tid klockan 10.30 på specialistmödravården i Piteå för att titta om det verkligen var vattnet som hade gått och om bebben mådde bra i magen. Väl där konstaterades att det var vattnet som hade gått och att bebben mådde bra. CTG-kurvan visade även på några svaga sammandragningar med 10 minuters mellanrum.
Vi åkte efter kontrollen hem för att försöka sova lite, David gick och la sig men jag hade börjat få ganska onda värkar så jag försökta gå omkring och andas genom dem här hemma, stod i duschen ett tag och tänkte att jag minsann inte skulle åka in för tidigt. Strax efter klockan 13.00 väckte jag David för att det började bli olidligt att vara hemma och värkarna kom tätare och tätare. Vi har 9 mil till BB så de tyckte att vi skulle komma upp om det inte gick att vara hemma.
Klockan 14.15 var vi på plats i Sunderbyn och nu kom värkarna hela tiden kändes det som och jag fick ingen direkt vila mellan värkarna, men med lustgas kändes det ändå helt okej. De kopplade CTG och sa att de inte ville undersöka mig vaginalt innan de visste att det verkligen hade kommit igång. Efter 5 minuter kom de in igen och undersökte mig när de såg hur tätt värkarna kom. Vi fick det glädjande beskedet att jag var öppen 5 cm. Sedan gick allt med en rasande fart, kring 15.00 kände jag att det började trycka på nedåt i toppen på varje värk. Bm gjorde ännu en undersökning och frågade om jag skulle bli mycket besviken om jag inte skulle få EDA. Det var nämligen för sent för det, jag var öppen 8-9 cm och enast en liten kant kvar innan jag fick börja krysta.
Vet ej exakt när jag började krysta, men kanske kring 15.30. Jag krystade och krystade men det hände inte så mycket tyckte bm och snart satte de värkstimulerande dropp som gjorde att värkarna blev kraftigare. Nu börjaqde den lille röra sig nedåt men i mycket sakta mak och klockan 16.40 kom läkaren in och förberedde för att ta ut bebben med sugklocka. Inte för att han mådde dåligt utan för att jag inte orkade efter att ha krystat i över en timma.
Det första försöket lossnade sugklockan men på det andra försöket kom lilla älskade Jack ut klockan var då 16.52.
Han kom med vidöppen hjässbjudning och med en navelsträng som var mycket kort och därför rörde han sig inte så mycket under utdrivningsskedet.
Om jag nu ska summera förlossningen så är det med enbart positiva känslor jag tänker tillbaka på när Jack föddes. Allting gick ganska fort, jag följde med i kroppens rytm och är otroligt imponerad över vad man klarar av. David var guld värd under hela förlossningen och var den bästa coach man kan tänka sig. Jag hoppas absolut få vara med om minst en till förlossning. Det var otroligt mäktigt och den kärlek man känner när den lilla kommer ut är helt otrolig. Tänk att man kan älska någon så oerhört mycket som vi älskar Jack!
Foton kommer när jag sitter vid den andra datorn och kan lägga upp dem.
Kram
Vickan, David, Challe och Jack
Vi är överlyckliga och lever i en liten bubbla än varför det inte blivit någon uppdatering förrän nu.
Fredagen den 2/11 kl 06.45 gick vattnet hemma hos mamma och pappa. Jag hade sovit där eftersom David jobbade natt och jag kände mig lite orolig över havandeskapsförgiftningen. Vi fick en tid klockan 10.30 på specialistmödravården i Piteå för att titta om det verkligen var vattnet som hade gått och om bebben mådde bra i magen. Väl där konstaterades att det var vattnet som hade gått och att bebben mådde bra. CTG-kurvan visade även på några svaga sammandragningar med 10 minuters mellanrum.
Vi åkte efter kontrollen hem för att försöka sova lite, David gick och la sig men jag hade börjat få ganska onda värkar så jag försökta gå omkring och andas genom dem här hemma, stod i duschen ett tag och tänkte att jag minsann inte skulle åka in för tidigt. Strax efter klockan 13.00 väckte jag David för att det började bli olidligt att vara hemma och värkarna kom tätare och tätare. Vi har 9 mil till BB så de tyckte att vi skulle komma upp om det inte gick att vara hemma.
Klockan 14.15 var vi på plats i Sunderbyn och nu kom värkarna hela tiden kändes det som och jag fick ingen direkt vila mellan värkarna, men med lustgas kändes det ändå helt okej. De kopplade CTG och sa att de inte ville undersöka mig vaginalt innan de visste att det verkligen hade kommit igång. Efter 5 minuter kom de in igen och undersökte mig när de såg hur tätt värkarna kom. Vi fick det glädjande beskedet att jag var öppen 5 cm. Sedan gick allt med en rasande fart, kring 15.00 kände jag att det började trycka på nedåt i toppen på varje värk. Bm gjorde ännu en undersökning och frågade om jag skulle bli mycket besviken om jag inte skulle få EDA. Det var nämligen för sent för det, jag var öppen 8-9 cm och enast en liten kant kvar innan jag fick börja krysta.
Vet ej exakt när jag började krysta, men kanske kring 15.30. Jag krystade och krystade men det hände inte så mycket tyckte bm och snart satte de värkstimulerande dropp som gjorde att värkarna blev kraftigare. Nu börjaqde den lille röra sig nedåt men i mycket sakta mak och klockan 16.40 kom läkaren in och förberedde för att ta ut bebben med sugklocka. Inte för att han mådde dåligt utan för att jag inte orkade efter att ha krystat i över en timma.
Det första försöket lossnade sugklockan men på det andra försöket kom lilla älskade Jack ut klockan var då 16.52.
Han kom med vidöppen hjässbjudning och med en navelsträng som var mycket kort och därför rörde han sig inte så mycket under utdrivningsskedet.
Om jag nu ska summera förlossningen så är det med enbart positiva känslor jag tänker tillbaka på när Jack föddes. Allting gick ganska fort, jag följde med i kroppens rytm och är otroligt imponerad över vad man klarar av. David var guld värd under hela förlossningen och var den bästa coach man kan tänka sig. Jag hoppas absolut få vara med om minst en till förlossning. Det var otroligt mäktigt och den kärlek man känner när den lilla kommer ut är helt otrolig. Tänk att man kan älska någon så oerhört mycket som vi älskar Jack!
Foton kommer när jag sitter vid den andra datorn och kan lägga upp dem.
Kram
Vickan, David, Challe och Jack
